det blir när man börjar varje morgon med att kontrollera dagens form. Kommer jag att kunna jobba alls idag? Vågar jag ge mig iväg med bilen eller är jag för yr i bollen? Vilken typ av smärtlindring behöver jag innan jag sticker? Fattar inte att det är jag som har det så här nu. Tänk om man bara kunde få leva sitt normala liv, med all stress, bråk med ungarna, gympan, få läsa bok och sova gott på natten. Usch, nu gråter jag nästan......livet känns helt sjukt just nu. Och så glädjen då när man klarat en halv dag på jobbet utan att behöva gå undan eller sätta sig ner för att pusta emellan, eller i värsta fall måste lägga sig ner och inte kan resa sig på en stund.

 

Nu har jag iallafall fått en vikarie som finns där när jag är ledig. Hon är jätteduktig och barnen har det hur bra som helst när inte jag är där. Barnen är dessutom väldigt måna om mig. Jag pratar med de föräldrar jag träffar och förklarar att utvecklingssamtalen får ske i den takt det går. Att jag är hemma pga värk i nacken och yrsel. Att jag kommer att jobba deltid ett tag. De är förstås väldigt förstående. Och barnen är ju jätteduktiga så det är ingen ko på isen om man säger så.

 

Sjukgymnasten är min livlina. Nu har vi kommit så långt att jag ska börja träna min nacke litegrann också. När jag inte jobbar har jag fullt upp med sjukgymnastbesöken (2 ggr i veckan än så länge), promenader på 4-6 km när yrseln går att hålla i schack, smärtlindring med TNS, samtal med f-kassan och så det vanliga då med barnens tandläkarbesök, skjutsningar, läxläsning och liknande.

 

Det  är nu två månader sedan jag blev riktigt dålig på jobbet och fick hämtas med ambulans, önskar att jag hade fattat själv då vad det var. Tyvärr var det ju ingen på sjukhuset som gjorde det. Det har varit en kamp och det är en kamp. Något av det värsta är alla andras synpunkter. "Du borde vara sjukskriven på heltid" (det avgör väl ändå läkaren och inte jag själv) "Ät dina tabletter annars får du ju skylla dig själv om du mår dåligt" (fast sjukgymnasten och mitt eget inre säger att läkemedel kan vara ett gissel och att TNS kan hjälpa mig att få kontroll själv) "Utbrändhet tar lång tid att bli av med" (fast jag är ju inte utbränd, det är en buktande disk i nacken, även om det naturligtvis kan ha påverkats av stressen som jag utsattes för förra läsåret).....

 

Det finns bara en väg och det är framåt. Det är ingen obotlig sjukdom jag drabbats av utan en tillfällig svacka i min kropp. Just nu känns det väldigt mycket, men om ett halvår har jag antaglien glömt hur det kändes. Åh, vad jag längtar till den dagen.